Hg47 's dagbok, 02 dec 23

Jag känner så igen mig i dina känslor just nu. Det är som om jag är radarstyrd. Jag har jojobantat sen 2016 och är skräckslagen för att hamna där igen. Det ÄR ett självskadebeteende, det tycker jag också, att man saboterar så för sig själv. Jag känner personligen att jag behöver ett annat tänkesätt för att sluta med mitt skåpätande. Nån skrev att det är lite som att sluta röka, och det är väl det på nåt vis. Om jag får va lite flummig så behöver jag nog kliva in i tarotkortet Döden, som bla betyder att man måste gräva ner det gamla beteendet och gå igenom en jobbig tid innan man får balans igen. Men hur svårt är inte det då det inte känns som att man ens styr sig själv? Jag är normalt en självpiskande häst. Jag har varit extremt motiverad disciplinerad och fokuserad i 11 månader. Men nu är det över känns det som. Jag är INTE deprimerad för jag har fler projekt just nu som är jätteroliga. Jag vet bara en sak som funkar för mig rent praktiskt och det är att kasta allt i frys kyl och skafferi som jag inte ska äta. Men jag måste ju lära mig ha nånting hemma till gäster åtminstone. Jag har ingen lösning på vare sig ditt eller mitt ”problem” men kanske det hjälper att prata om det så kanske man inte faller djupare. Kram på dig. ❤️ 

Bara att erkänna det och skriva här hjälper. Jag skulle behöva erkänna för min man med, för stöttning. Men med ett helt liv av ätstörningar och skam i bagaget så är det oerhört svårt. Jag har kommit så otroligt långt, men ibland backar det. Vändpunkten för ca 3 månader sedan var att jag fastnade i för restriktivt & för nitisk. Tanken var att försöka släppa på kontrollen och det sjuka för att det inte skulle slå över. Vilket är precis vad det gjorde istället. Ju mer rädd jag är för att gå upp i vikt desto mer saboterar jag för mig själv. Och ju mer "normalt" jag försöker äta desto större är risken att jag överäter och sedan kompenserar. Det är som att min ätstörda del inte kan acceptera någon form av normalitet i ätbeteende. Sätter jag ett visst kalorimål (som egentligen är för lågt och inte hållbart) så kan jag hålla det, men så fort jag försöker öka det minsta lilla så går det helt åt skogen. Det är som att jag måste vara yr, orkeslös och jagad för att inte överäta (Vilket är helt bakvänt). 

så starkt och modigt av dig att öppna upp dig kring denna problematik. Du är inte ensam. Kommer inte försöka mig på att ge dig några råd mer än att inte bära på detta ensam. Jag sitter själv ordentligt fast i äs men står i kö för behandling nu när jag äntligen vågade berätta. All styrka till dig. 

Ibland kan omställningen blir för stor när man tappar mycket i vikt. Är normalt. Om man känner att det är svårt att fixa det själv så kan det vara klokt att ta hjälp av en professionell som kan hjälpa en med omställningen. Du behöver inte kämpa ensam. En stor kram till dig. 

Ni är så fina ❤️ tack! Jag har gått i behandling förr (inte enbart för ätstörning) och jag mår ändå förhållandevis bra nu i jämförelse med tidigare. Men jag hade nog mått bra av att prata med någon igen. Jag känner dock att tiden inte finns där (dålig ursäkt, jag vet) med heltidsjobb.  

Vet exakt känslan, har lidit av ätstörningar hela mitt vuxna liv lr ja sedan tonåren. Under pandemin blev det riktigt illa igen, och fick påbörja habilitering sommaren 2022. Har nu frisk värden och utskriven från vården, men äter precis som du skriver restriktiv och kompenserar med träning om jag vet att jag måste gå utanför planeringen. Och är livrädd för att det ska övergå till hetsätning istället. Finns flera poddar bla ätstörningspodden och även en riktigt bra kbt bok ”När det hälsosamma blir ohälsosamt” som jag använder mig av för att sortera tankarna. Är sedan väldigt öppen med mina närmsta om min problematik och har känt att det hjälper väldigt mycket. Jag skulle t.ex. aldrig gråta för att jag var tvungen och äta en hamburgare men skamkänslan av mättnaden efteråt är så tuff och då är det rätt skönt att kunna berätta det för någon. Det gör det liksom inte lika farligt, även om det var så jobbigt allrahelst i början. Ätstörningar fungerar ju så mycket skam och smussel och tankarna blir bara starkare ju mer man håller det inom sig. Tycker det hjälpt mer och prata med de närmaste än någon inom vården, även om det är bra att få verktyg för hur man ska tänka när ångesten kommer. ❤️ 

Har du varit överviktig länge så har kroppen börjat se den vikten som din normalvikt. Går du sedan ner så kommer kroppen att kämpa emot den nya lägre vikten. Om ditt loggande på vad du äter och hur mycket du tränar så känns det som att du underäter rätt mycket, Lägg dig på en nivå så att du äter tillräckligt för att behålla din vikt, och kompensera för eventuell träning också. Är väl bättre att du eventuellt går upp sakta om du mot all förrmodan skulle överöta i början innan du hitta din nivå, och samtidigt ha full kontroll än att du fortsätter att äta för lite (om nu din loggning stämmer) och helt tappar kontroll över ditt ätande. Att ha gått ner mer än halva kroppsvikten är ju enormt bra gjort, så jag hade rått dig att ge dig själv lite kredit och försök hitta en bra nivå på maten. Men som sagt, hela mitt inlägg baseras på att du loggat allt 100% korrekt, om du inte gjort det så är det svårt att ge bra råd. :P 

SalkinA, jag har inte reggat nämnvärt korrekt senaste veckorna gällande maten, träningen stämmer så väl som en aktivitetsklocka kan göra (dvs något överdrivet på kaloriförbrukningen). Jag brukar variera mellan 1200-1500 in med ett medel på 1400, normalt sett då, inte just nu, nu vet jag inte ens var jag snittar. Jag loggar inte när det går dåligt pga skammen. Försöker jag ligga över 1500 så urartar det. Därför funkar 1400 bäst för mig. Som sagt är jag inte nödvändigtvis ute efter råd, jag tror ärligt talat inte att någon kommer att kunna säga något jag inte redan vet (men kan någon motbevisa det så är jag inte otacksam). Jag har bra koll på hur jag ska och bör äta för att det ska fungera. Detta säger jag inte för att vara arrogant eller tror mig veta mer än andra. Problemet är inte brist på kunskap, problemet är en ätstörd hjärna som motarbetar. Jag jobbar med att hela min syn på mat och ätande. Men det är inte det lättaste när jag mer eller mindre föddes in i det. Jag uppskattar er alla och att ni vill hjälpa <3 

Förstår din känsla, du sätter verkligen ord på känslan. Måste kriga varje dag för att inte äta hela tiden.. Men det kommer bättre dagar så det är bara att ta en dag i taget.  

Sänder varma tankar. Vad är det du över-äter av? Kolhydrater, godsaker och socker? 

Det varierar. Ibland är det proteinbars eller annat sockerfritt sötsubstitut (inte kul för magen dagen efter). Ibland sötsaker. Ibland ost, pålägg (typ skinka). Mackor. Jordnötssmör direkt ur burken. Vad som finns hemma egentligen, men oftast kaloritäta livsmedel. Det är inte specifika cravings. Det är inte hunger eller sug. Det utlöses lättare av bristen på hunger eller bristen på sug, om det rimlar något. Hunger och sug kan jag hantera. Främst hunger är jag bäst på att hantera 😆 Nu har det gått bra i 3 dagar eller så, inget utöver det bestämda. Jag hoppas på att trenden är bruten. Ikväll ska vi på konsert och jag har gjort matlåda att äta i bilen medan maken handlar på donken. 

Anledningen till att jag frågar är att cravings kan bero på brist av olika saker. Jag hade för 1-1,5 månader sedan längtan efter Brie ost. Jag åt en bit ost varje dag som jag inte fastade. Brie, brie, brie. Så började jag läsa på. Vad innehåller Brie som min kropp kunnat längta efter? Jag undrade nästan om jag började bli sjuk så min kropp ville ha penicillin. Men nej, så var det inte. Det jag konkluderade var troligen kalcium brist och k-vitamin brist. Så jag åkte till apoteket nästa dag. Inhandlade dessa två. Vad hände? Ja precis som jag misstänkte den skulle, så försvann min craving för brie. Jag såg för någon dag tillbaka en video på Youtube där man pratade om längtan att överäta kolhydrater och fett om man inte får i sig nog med protein. Kroppen vet vad den behöver men vi idag vi har glömt bort hur vi ska lyssna på våra signaler. Våra kroppar ser anatomisk och fysiologiskt sett likadana ut som de gjorde för flera tusen år sedan. Kroppen gör vad den kan för att vi ska överleva. (Att vi har x antal kilon för mycket vet inte kroppen för hade vi levt för 6000 år sedan hade nästan ingen haft övervikt.) Om kroppen tror den håller på att dö för att den inte får i sig nog med näringsämnen, då är det inte konstigt om den ber oss att proppa i oss en massor med saker som vi (mentalt sett) vet inte är bra för oss. Jag känner inte dig, du känner inte mig (personligen) men jag tror inte att du egentligen vill sabotera för dig själv. Eller? 

Jag äter en ganska varierad kost även om än proteinfokuserad. Jag tror inte jag har några brister. Även när jag ätit riktigt dåligt (500 eller mindre) under längre tid så har mina värden varit irriterande bra 😆 men jag ska faktiskt kika på det igen, för absolut finns risken. Naturligtvis vill jag inte sabotera för mig själv. Det tenderar att bli så när det går "för bra" för mig, oavsett vad det gäller. Det finns mycket skit i mitt bagage, många trauma osv. Och jag vet att mitt självsabotage härstammar från det. Det är också därför jag tror att det egentligen inte finns någon fysisk anledning till mina, så att säga, utsvävningar. Jag har jobbat mycket med mig själv och mitt självhat. Jag har kommit en ordentlig bit, men det är en pågående process. Att skriva har alltid hjälpt mig dock 😀